vårsol äntligen,

och äntligen lyckas jag få till bilder från telefonen i någorlunda vettigt skick. tidigare försök gav bilder med usel upplösning och jag gav upp lite. hellre inga bilder alls än bilder av usel kvalitet.

det händer mycket här i vår och sommar. stora projekt, enorma förändringar. till det bättre, som tur är. en vår och sommar att, mer än någonsin, längta till.

första frosten

och jag bloggar från mobilen. teknikens under att kunna hålla kontakten. lever splittrat nu. staden, landet och milen däremellan. med barnen och, som nu, utan. med mina barn och hans. det är rörigt och rotlöst fast ändå inte.


för här tar jag morgonens promenad med hunden och långa skuggor.


planerar för odlingar.
och snart kommer kanske lite riktiga bilder på allt det vackra. jag fotar massvis här men känner mig inte helt bekväm med att visa. det är inte mitt. inte än.

höra ihop

jag spenderar så mycket jag bara kan av min lediga tid där ute på landet. senaste gången tog vi svamppromenad. med en korg var, stora korgar. har redan torkat och frusit en ansenlig mängd men plockar gärna mer, mer, mer av överflödet i skogen.


en av kvällarna i stan gjorde vi äppelringar. som jag gjort om höstarna de senaste åtta-tio åren. i varierande omfattning. denna hösten, och förhoppningsvis många framöver, är det med sällskap av någon som brinner på samma underliga vis. som hör ihop. med mig.

evighetsåret

hon kom till oss för ett år sedan. lilla stjärnöga. lilla pysen. och hur sammanfattar man väl ett år som detta? när det bästa och det värsta händer samtidigt, i en enda hemsk röra? hon, min minsting. det har varit en symbios så mycket mer än med de andra två. samtidigt så mycket mer splittrat, som det väl är när tre så små barn behöver sitt. livet. alltså. jag har inte orden att beskriva, det är väl därför det varit tyst här i dryga tre månader nu.

mina tre älskade, finaste. och ni ser inte det jag ser i bilderna. det vet jag. för två av tre bilder är tagna på en plats jag inte visste fanns då för ett år sedan. där det finns plats för en kärlek jag inte trodde var möjlig.

nu när jag för ovanlighetens skull skriver måste jag passa på att tacka er som finns runt mig och mina tre små. familjen, vännerna. tack. ni som tycker att ni bara gjort det lilla och borde funnits där mer? fel. jag känner stöd och kärlek från så många och är oändligt tacksam för det.

fläder och pioner

det var nog tur att vädret var så uselt imorse. på väg hem från en av två nätter på jobbet stannar jag till på kolonin. plockar med mig pionerna som slagit ut för fullt. och så lite fläder på vägen hem.



med flädern gör jag som mormor. plockar de finaste och fryser in, undan för undan. sen blir det en stor bytta saft om nån vecka. och när regnet ger med sig plockar jag blommor att torka. för det perfekta förkylningsteet.
nu är det snart kväll. om några timmar jobbar jag igen. det är en lycka att vara tillbaka och igång igen.